personligtombud.blogg.se

För några dagar sedan blev jag påmind om en text jag skrev i november 2011. Texten hade fungerat som informationsmaterial från oss, i min verksamhet, under ett möte med Lokala ledningsgruppen i Kungälv (LLG). Den lokala ledningsgruppen består av representanter inom arbetsförmedlingen, försäkringskassan, kommun och västra götalandsregionen. Två gånger om året är vi adjungerade till dessa möten, för att lyfta fram våra upplevelser, utifrån de vi träffar. Det handlar om olika former av brister, men också om system som fungerar för den enskilde. 

 

Vi har valt att använda oss av berättelser. Att i dessa möten försöka beskriva tillvaron för våra klienter, och lägga livshistorier både i huvudet och i magen, för åhöraren. Det är inga förskönade tillrättalagda historier, inga kryddade berättelser. Ibland ser det nästan ut som en saga, när vi lyckas få ner dem på ett papper. Skillanden är att det är inga sagor, utan avidentifierade dokumentärer. 

 

När en verksamhetschef, inom primärvården, tar upp en historia som jag förmedlade under hösten 2011, vet jag att berättelsen haft skillnad och någon form av betydelse. I stunden mindes jag den inte alls själv. Nu har jag plockat fram den, och läst den.  

 

 

Att arbeta som Personligt ombud 2011

För ca 10 år sedan, kunde det vara så, att jag som Personligt ombud, hjälpte personer som under flera år haft ekonomiskt bistånd, till att ansöka om någon form av ersättning från sjukförsäkringssystemet. Det här var människor med långvarig psykisk ohälsa och som levde under mycket knappa ekonomiska förhållanden. Någon form av återhämtning skedde inte märkbart, utan personerna tycktes mer ha fastnat i systemet. När de nu istället fick ersättning från sjukförsäkringssystemet, upplevde många personer att de fick den ersättning de hade rätt till. En bekräftelse att bli tagna på allvar för den sjukdom de uppenbarligen led av. Den ekonomiska situationen var inte längre lika stressande.

För 10 år sedan, var det mycket vanligt att personer vände sig till mig som Personligt ombud för att få hjälp med ekonomin. Det var också vanligt att det gick att lösa uppkomna situationer och mycket snart kom andra uppdrag som handlade om återhämtning och ökad livskvalité. Kontakten oss emellan byggde på en bärande relation och varade i flera år.

Nu, idag, träffar jag som Personligt ombud, personer som förtvivlat söker mitt stöd då tidigare långvariga, tidsbegränsade, ersättningar från försäkringskassan upphört. Personer vittnar om att de fått diverse blanketter med sig hem som ska fyllas i, vilket många inte alls gjort. Människor uppfattar att de ska göra en massa saker, träffa en massa människor, ta sig från hemmet på vissa tider, uppfylla vissa krav som är obegripliga och känns meningslösa. Det saknas uppgifter, blanketter, tider och allt är främmande. Man har varit på något möte och har uppfattat att det var någon form av överlämning från försäkringskassan till arbetsförmedlingen, men har i den stressade situationen inte riktigt uppfattat vad som gäller.

Klienten har skrivit på papper, men vet inte riktigt om vad. Någon har sagt något om att personen behöver ett läkarintyg som styrker sjukdom om personen inte klarar av att delta, men det är inte alls med någon säkerhet att läkarintyget godkänns av försäkringskassan. Dessutom är det så att personen i fråga sedan något år blivit överflyttad från den psykiatriska öppenvårdsmottagningen till vårdcentralen och där har klienten bytt läkare några gånger. Vårdcentralskontakten har handlat om att skriva ut den medicinering som personen för många år sedan blev inställd på av en specialist på öppenvården, och klienten känner att den där nya läkaren som hon träffade sist inte alls vet vem hon är. Dessutom kan det vara så att den långvariga kontakten med sjuksköterskan på öppenvården försvunnit som var ett viktigt stöd i vardagen och en stor trygghet. Klienten upplever att det varit en förändring som hon inte alls förstår eller vet vad den handlar om.

Nu står hon där i ett kaos av nya människor, nya uppgifter, nya blanketter och vet inte vart hon ska vända sig och vad hon ska börja med. Paniken finns redan där och när den första utbetalningen kommer från försäkringskassan efter att aktivitetsstödet kommit inser hon att hon inte längre har bostadstillägg och därmed knappt råd med hyran. Ibland faktiskt inte alls råd med hyran. Ungefär samtidigt får hon tid till beteendeterapeuten som arbetar med KBT på vårdcentralen och en tid till arbetspsykologen på arbetsförmedlingen för bedömning. Hon har själv försökt kontakta den socialsekreterare hon för många år sedan hade och visserligen finns hon kvar, men behöver hon hjälp ska hon ringa ett annat nummer som går till mottagningsgruppen för att berätta vad det är hon vill ha hjälp med och därefter fylla i en ansökan och lämna in den. Hon ska också, till ansökan om ekonomisk hjälp ha med sig uppgifter som styrker hennes situation, både för stunden, men också uppgifter tillbaka i tiden.

Från att i flera år haft kontakt med 3-4 olika personer för hjälp att klara sin vardag, utökas gruppen snabbt till att inom ett år hamna runt 12-15 människor. Det är ibland korta möten med personer som tillfälligt behöver göra en insats och det är telefonsamtal med myndighetspersoner som klienten behöver hjälp av. Många av kontakterna handlar om att ta emot information och förstå den från exempelvis försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Inför andra kontakter handlar det om att beskriva sin situation för att få rätt sorts hjälp hos t ex vårdcentralen, socialtjänsten och fackliga organisationer.

Hon upplever att hon av de olika systemen helt plötsligt räknas som frisk. För enligt de diagnoserna, som hon levt med i cirka 8 år eller mer, kan hon enligt socialstyrelsens riktlinjer för försäkringsmedicinska beslut, inte längre ha någon rätt att ta del av någon form av sjukförsäkring. Det är naturligtvis inte rätt att hon under den långa tiden av 8 år inte blivit erbjuden någon form av rehabilitering, men är det rätt att bedöma hennes sjukdom i stunden utan att ta hänsyn till alla de åren som gått? Det är så hon känner att hon blir betraktad.

I detta möter jag nu, som Personligt ombud, människor som känner att de akut behöver min hjälp. Oftast är det lika akut som personen känner att det är. Under mycket kort tid har den ekonomiska situationen drastiskt försämrats tillsammans med livssituationen.

För 10 år sedan hjälpte jag personer bort från ekonomiskt bistånd. Idag, hjälper jag människor att åter få hjälp av det systemet.

November 2011

Maria Jorfors

Personligt ombud

Kungälv-Ale-Stenungsund