Ett av många avslut
Kategori: Allmänt
Idag har jag avslutat ett av mina tyngsta ärenden sedan februari 2002. Han kom att vara min klient över många år, innan uppdraget var klart. Hans livshistoria har berört mig och det finns händelser under dessa 6 år som vi haft kontakt, som aldrig någonsin kommer att lämna mig. Framgångsfaktorn har varit att jag från allra första stund, mötte honom utefter hans villkor. Då, sommaren 2007, mådde han så pass dåligt att han ibland bara stannade 10 minuter. Oftast ingick en rökpaus under den tiden. Framför mig, 2013, sitter den mannen jag tror han vill vara, men som han hade förlorat och som han aldrig trodde skulle komma tillbaka. En man som nu kan bära huvudet högt, som inte är tyngd av skuld och skam, och där rösten i huvudet har slutat tala om för honom att han måste dö. Att han inte är värd att leva längre.
Han var bostadslös och hade försökt ta sitt liv. Han överkonsumerade alkohol, vilket jag inte visste och som han faktiskt slutade med i samband att vi började träffas. Han ville ha en egen dörr att stänga om sig, en lägenhet. Det han inte ville ha, var kontakt med myndigheter. Han hade stora skulder hos kronofogden och hos diverse inkassobolag.
Om jag minns rätt så tog det över ett år, närmare 2 år innan han kom till den punkten att jag fick kontakta kommunen för att söka hjälp för hans räkning. Då hade vi tillsammans försökt annonsera, prata med hyresvärdar och satt upp lappar i hela kommunen om att han var i behov av en andrahandsuthyrning. Ingenting hände. Något förstahandskontrakt fick han inte på grund av att han hade skulder. Trots att det inte fanns några hyresskulder.
Tyvärr hände inte så mycket då jag ansökte om hjälp genom kommunen heller. Funktionshinderenheten och jag var överens om att ett "boende" av någotslag ( exempelvis gruppboende) inte var aktuellt. Han hade inte de behoven. Jag kontaktade hans läkare som skrev intyg och tryckte på att han behövde ha en lägenhet. Dels för sin egen skull, men även för att kunna träffa sin yngsta son.
Hans ansökan om hjälp av individ- och familjeomsorgen avslogs. De ansåg att han inte hade rätt att söka hjälp i kommunen, eftersom han inte vistades där hela tiden. Han var skriven på en poste restante adress och sov på många olika ställen i Västra Götaland. Hans sista fasta adress hade han haft i denna kommun och han hade en önskan om att få bo där, då han haft långvarig kontakt med en och samma psykiatriker. Vi överklagade och han fick rätt i förvaltningsrätten. Kommunen sökte prövningstillstånd i kammarrätten och fick det. Jag skrev och skrev för hans räkning, medan han uppgivet kämpade för att överleva en dag i taget. Samtidigt gjorde jag, med klientens tillåtelse, en ansökan om granskning hos, då länsstyrelsen. Klienten ville inte bråka, inte stöta sig, men hade gett upp hoppet om lägenhet och gav mig friheten att agera på alla tänkbara sätt. Det spelar ingen roll, när hoppet är ute, om man försöker vara "tillags" för att få hjälp. Kommunen fick kritik för sin handläggning och klienten fick även rätt i Kammarrätten. Han hade rätt att få hjälp av kommunen till en lägenhet.
Inte förrän han och jag, tillsammans satt på socialkontoret och han fick sina nycklar till den lägenhet, som från början var en träningslägenhet, sedan ett andrahandskontrakt och numera bär hans namn på kontraktet, vågade han tro att det var sant. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket då han fick nycklarna i sin hand. Med ögon fulla av tårar sa han tyst för sig själv: "Jag har en lägenhet, jag har en lägenhet..........." Jag hörde hur han skrattade till, men hade jämt göra att själv svälja ner min egna klump i halsen av berördhet i stunden. Efter nästan 10 år som bostadslös hade han en egen dörr att stänga, egna nycklar till en liten etta. Den lägenheten kom att innebära den återhämtning jag idag ser.
I efterhand har hans sagt att han inte trodde på mig. Att han inte trodde att han tillslut skulle få en lägenhet. Av någon anledning sa jag många gånger åt honom att det var en mänsklig rättighet att ha en lägenhet, att det var kommunens yttersta ansvar att hjälpa honom, i hopp om att han en dag skulle börja tro mig. Någonstans är detta min yttersta övertygelse att så ska det vara, men genom årens lopp är övertygelsen numera en smula solkig och diffus. Tyvärr blev istället sanningen att det var domstolen som såg till att han fick hjälp med en lägenhet och inte kommunen, men slutresultatet blev trots allt en lägenhet.
Han fick även ett boendestöd till sig, som han så småningom kunde börja träffa på sina villkor. Han fick en säkrad inkomst genom en tillsvidare sjukersättning och jag hjälpte honom till kommunens ekonomiska rådgivare som hjälpte honom till en skuldsanering, som nu är pågående.
Han har slutat med sina mediciner, sedan cirka 1 år tillbaka. Åter igen har han kunnat uttrycka sig genom sitt instrument och han har hittat tillbaka till sin fd fru, sina yngsta barns mamma. Han vill göra rätt och riktigt för sig, vilket han alltid velat, men känner nu att han kan det.
Det har varit en oerhört stor ära att få hjälpa honom på vägen. Jag känner en sådan vördnad och respekt för honom och det glädjer mig att se hans återhämtning. Det är med rak rygg, med stolt blick och med säkra kliv han vandrar iväg. Visst ger den egna dörren samhällsekonomiska vinster, men den livskvalitén det gett denna man, kan inte mätas i pengar.