personligtombud.blogg.se

För några dagar sedan blev jag påmind om en text jag skrev i november 2011. Texten hade fungerat som informationsmaterial från oss, i min verksamhet, under ett möte med Lokala ledningsgruppen i Kungälv (LLG). Den lokala ledningsgruppen består av representanter inom arbetsförmedlingen, försäkringskassan, kommun och västra götalandsregionen. Två gånger om året är vi adjungerade till dessa möten, för att lyfta fram våra upplevelser, utifrån de vi träffar. Det handlar om olika former av brister, men också om system som fungerar för den enskilde. 

 

Vi har valt att använda oss av berättelser. Att i dessa möten försöka beskriva tillvaron för våra klienter, och lägga livshistorier både i huvudet och i magen, för åhöraren. Det är inga förskönade tillrättalagda historier, inga kryddade berättelser. Ibland ser det nästan ut som en saga, när vi lyckas få ner dem på ett papper. Skillanden är att det är inga sagor, utan avidentifierade dokumentärer. 

 

När en verksamhetschef, inom primärvården, tar upp en historia som jag förmedlade under hösten 2011, vet jag att berättelsen haft skillnad och någon form av betydelse. I stunden mindes jag den inte alls själv. Nu har jag plockat fram den, och läst den.  

 

 

Att arbeta som Personligt ombud 2011

För ca 10 år sedan, kunde det vara så, att jag som Personligt ombud, hjälpte personer som under flera år haft ekonomiskt bistånd, till att ansöka om någon form av ersättning från sjukförsäkringssystemet. Det här var människor med långvarig psykisk ohälsa och som levde under mycket knappa ekonomiska förhållanden. Någon form av återhämtning skedde inte märkbart, utan personerna tycktes mer ha fastnat i systemet. När de nu istället fick ersättning från sjukförsäkringssystemet, upplevde många personer att de fick den ersättning de hade rätt till. En bekräftelse att bli tagna på allvar för den sjukdom de uppenbarligen led av. Den ekonomiska situationen var inte längre lika stressande.

För 10 år sedan, var det mycket vanligt att personer vände sig till mig som Personligt ombud för att få hjälp med ekonomin. Det var också vanligt att det gick att lösa uppkomna situationer och mycket snart kom andra uppdrag som handlade om återhämtning och ökad livskvalité. Kontakten oss emellan byggde på en bärande relation och varade i flera år.

Nu, idag, träffar jag som Personligt ombud, personer som förtvivlat söker mitt stöd då tidigare långvariga, tidsbegränsade, ersättningar från försäkringskassan upphört. Personer vittnar om att de fått diverse blanketter med sig hem som ska fyllas i, vilket många inte alls gjort. Människor uppfattar att de ska göra en massa saker, träffa en massa människor, ta sig från hemmet på vissa tider, uppfylla vissa krav som är obegripliga och känns meningslösa. Det saknas uppgifter, blanketter, tider och allt är främmande. Man har varit på något möte och har uppfattat att det var någon form av överlämning från försäkringskassan till arbetsförmedlingen, men har i den stressade situationen inte riktigt uppfattat vad som gäller.

Klienten har skrivit på papper, men vet inte riktigt om vad. Någon har sagt något om att personen behöver ett läkarintyg som styrker sjukdom om personen inte klarar av att delta, men det är inte alls med någon säkerhet att läkarintyget godkänns av försäkringskassan. Dessutom är det så att personen i fråga sedan något år blivit överflyttad från den psykiatriska öppenvårdsmottagningen till vårdcentralen och där har klienten bytt läkare några gånger. Vårdcentralskontakten har handlat om att skriva ut den medicinering som personen för många år sedan blev inställd på av en specialist på öppenvården, och klienten känner att den där nya läkaren som hon träffade sist inte alls vet vem hon är. Dessutom kan det vara så att den långvariga kontakten med sjuksköterskan på öppenvården försvunnit som var ett viktigt stöd i vardagen och en stor trygghet. Klienten upplever att det varit en förändring som hon inte alls förstår eller vet vad den handlar om.

Nu står hon där i ett kaos av nya människor, nya uppgifter, nya blanketter och vet inte vart hon ska vända sig och vad hon ska börja med. Paniken finns redan där och när den första utbetalningen kommer från försäkringskassan efter att aktivitetsstödet kommit inser hon att hon inte längre har bostadstillägg och därmed knappt råd med hyran. Ibland faktiskt inte alls råd med hyran. Ungefär samtidigt får hon tid till beteendeterapeuten som arbetar med KBT på vårdcentralen och en tid till arbetspsykologen på arbetsförmedlingen för bedömning. Hon har själv försökt kontakta den socialsekreterare hon för många år sedan hade och visserligen finns hon kvar, men behöver hon hjälp ska hon ringa ett annat nummer som går till mottagningsgruppen för att berätta vad det är hon vill ha hjälp med och därefter fylla i en ansökan och lämna in den. Hon ska också, till ansökan om ekonomisk hjälp ha med sig uppgifter som styrker hennes situation, både för stunden, men också uppgifter tillbaka i tiden.

Från att i flera år haft kontakt med 3-4 olika personer för hjälp att klara sin vardag, utökas gruppen snabbt till att inom ett år hamna runt 12-15 människor. Det är ibland korta möten med personer som tillfälligt behöver göra en insats och det är telefonsamtal med myndighetspersoner som klienten behöver hjälp av. Många av kontakterna handlar om att ta emot information och förstå den från exempelvis försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Inför andra kontakter handlar det om att beskriva sin situation för att få rätt sorts hjälp hos t ex vårdcentralen, socialtjänsten och fackliga organisationer.

Hon upplever att hon av de olika systemen helt plötsligt räknas som frisk. För enligt de diagnoserna, som hon levt med i cirka 8 år eller mer, kan hon enligt socialstyrelsens riktlinjer för försäkringsmedicinska beslut, inte längre ha någon rätt att ta del av någon form av sjukförsäkring. Det är naturligtvis inte rätt att hon under den långa tiden av 8 år inte blivit erbjuden någon form av rehabilitering, men är det rätt att bedöma hennes sjukdom i stunden utan att ta hänsyn till alla de åren som gått? Det är så hon känner att hon blir betraktad.

I detta möter jag nu, som Personligt ombud, människor som känner att de akut behöver min hjälp. Oftast är det lika akut som personen känner att det är. Under mycket kort tid har den ekonomiska situationen drastiskt försämrats tillsammans med livssituationen.

För 10 år sedan hjälpte jag personer bort från ekonomiskt bistånd. Idag, hjälper jag människor att åter få hjälp av det systemet.

November 2011

Maria Jorfors

Personligt ombud

Kungälv-Ale-Stenungsund

 

Jo tack! Så där går det när jag i all hast ska göra fler än en sak samtidigt. Det ringde på kontoret samtidigt som jag steg innanför dörrarna. Svarade gjorde jag med väskan dinglande i armvecket. Sen kom det kritiska ögonblicket av att få fram papper och penna. Det var just då jag bestämde mig för att ställa ifrån mig väskan. Som vanligt tror jag mig ha full koll på koordinationen, men huvudet var fullt av de lyssnande öronen så kroppen bara fladdrade ut, varav väskan, det lilla livet, tappert försöker hänga kvar på en stolskant innan den med viss finess, gör en snygg dykning. En öppen dam/tantväska full med bra-att-ha-grejer. Detta är klart ett kristisk ögonblick!

 

Jag förmedlade enländet på facebook med undran om det var en arbetsplatsolycka eller ett tillbud, varav jag får svaret "fummelmässigt förfarande".

 

Just fummelmässigt förfarande tycker jag är en alldeles lysande beskrivning av mycket här i livet. Jag skulle önska att vi hade lite mer av fummelmässigt förfarande. 

 

Tror livet vore lite enklare för en del, om de tog tid på sig att fumla till det lite. Att inte hela tiden känna att allt måste vara så korrekt i alla situationer. 

 

Idag har jag avslutat ett av mina tyngsta ärenden sedan februari 2002. Han kom att vara min klient över många år, innan uppdraget var klart. Hans livshistoria har berört mig och det finns händelser under dessa 6 år som vi haft kontakt, som aldrig någonsin kommer att lämna mig. Framgångsfaktorn har varit att jag från allra första stund, mötte honom utefter hans villkor. Då, sommaren 2007, mådde han så pass dåligt att han ibland bara stannade 10 minuter. Oftast ingick en rökpaus under den tiden. Framför mig, 2013, sitter den mannen jag tror han vill vara, men som han hade förlorat och som han aldrig trodde skulle komma tillbaka. En man som nu kan bära huvudet högt, som inte är tyngd av skuld och skam, och där rösten i huvudet har slutat tala om för honom att han måste dö. Att han inte är värd att leva längre. 

 

Han var bostadslös och hade försökt ta sitt liv. Han överkonsumerade alkohol, vilket jag inte visste och som han faktiskt slutade med i samband att vi började träffas. Han ville ha en egen dörr att stänga om sig, en lägenhet. Det han inte ville ha, var kontakt med myndigheter. Han hade stora skulder hos kronofogden och hos diverse inkassobolag. 

 

Om jag minns rätt så tog det över ett år, närmare 2 år innan han kom till den punkten att jag fick kontakta kommunen för att söka hjälp för hans räkning. Då hade vi tillsammans försökt annonsera, prata med hyresvärdar och satt upp lappar i hela kommunen om att han var i behov av en andrahandsuthyrning. Ingenting hände. Något förstahandskontrakt fick han inte på grund av att han hade skulder. Trots att det inte fanns några hyresskulder. 

 

Tyvärr hände inte så mycket då jag ansökte om hjälp genom kommunen heller. Funktionshinderenheten och jag var överens om att ett "boende" av någotslag ( exempelvis gruppboende) inte var aktuellt. Han hade inte de behoven. Jag kontaktade hans läkare som skrev intyg och tryckte på att han behövde ha en lägenhet. Dels för sin egen skull, men även för att kunna träffa sin yngsta son. 

 

Hans ansökan om hjälp av individ- och familjeomsorgen avslogs. De ansåg att han inte hade rätt att söka hjälp i kommunen, eftersom han inte vistades där hela tiden. Han var skriven på en poste restante adress och sov på många olika ställen i Västra Götaland. Hans sista fasta adress hade han haft i denna kommun och han hade en önskan om att få bo där, då han haft långvarig kontakt med en och samma psykiatriker.  Vi överklagade och han fick rätt i förvaltningsrätten. Kommunen sökte prövningstillstånd i kammarrätten och fick det. Jag skrev och skrev för hans räkning, medan han uppgivet kämpade för att överleva en dag i taget. Samtidigt gjorde jag, med klientens tillåtelse, en ansökan om granskning hos, då länsstyrelsen. Klienten ville inte bråka, inte stöta sig, men hade gett upp hoppet om lägenhet och gav mig friheten att agera på alla tänkbara sätt. Det spelar ingen roll, när hoppet är ute, om man försöker vara "tillags" för att få hjälp. Kommunen fick kritik för sin handläggning och klienten fick även rätt i Kammarrätten. Han hade rätt att få hjälp av kommunen till en lägenhet.

 

Inte förrän han och jag, tillsammans satt på socialkontoret och han fick sina nycklar till den lägenhet, som från början var en träningslägenhet, sedan ett andrahandskontrakt och numera bär hans namn på kontraktet, vågade han tro att det var sant. Jag kommer aldrig att glömma det ögonblicket då han fick nycklarna i sin hand. Med ögon fulla av tårar sa han tyst för sig själv: "Jag har en lägenhet, jag har en lägenhet..........." Jag hörde hur han skrattade till, men hade jämt göra att själv svälja ner min egna klump i halsen av berördhet i stunden. Efter nästan 10 år som bostadslös hade han en egen dörr att stänga, egna nycklar till en liten etta. Den lägenheten kom att innebära den återhämtning jag idag ser. 

 

I efterhand har hans sagt att han inte trodde på mig. Att han inte trodde att han tillslut skulle få en lägenhet. Av någon anledning sa jag många gånger åt honom att det var en mänsklig rättighet att ha en lägenhet, att det var kommunens yttersta ansvar att hjälpa honom, i hopp om att han en dag skulle börja tro mig. Någonstans är detta min yttersta övertygelse att så ska det vara, men genom årens lopp är övertygelsen numera en smula solkig och diffus. Tyvärr blev istället sanningen att det var domstolen som såg till att han fick hjälp med en lägenhet och inte kommunen, men slutresultatet blev trots allt en lägenhet.

 

Han fick även ett boendestöd till sig, som han så småningom kunde börja träffa på sina villkor. Han fick en säkrad inkomst genom en tillsvidare sjukersättning och jag hjälpte honom till kommunens ekonomiska rådgivare som hjälpte honom till en skuldsanering, som nu är pågående. 

 

Han har slutat med sina mediciner, sedan cirka 1 år tillbaka. Åter igen har han kunnat uttrycka sig genom sitt instrument och han har hittat tillbaka till sin fd fru, sina yngsta barns mamma. Han vill göra rätt och riktigt för sig, vilket han alltid velat, men känner nu att han kan det. 

 

Det har varit en oerhört stor ära att få hjälpa honom på vägen. Jag känner en sådan vördnad och respekt för honom och det glädjer mig att se hans återhämtning. Det är med rak rygg, med stolt blick och med säkra kliv han vandrar iväg. Visst ger den egna dörren samhällsekonomiska vinster, men den livskvalitén det gett denna man, kan inte mätas i pengar.